HVID – skupturer & installationer
Charlottenborgs Utställningsbyggnad, Köpenhamn, 22 maj – 4 juli 1999
21 konstnärer var inviterede att på platsen utföra ett vitt konstverk av enkla materialer som gips, gipsplattor, trä eller. lign. Billedhuggeren Pontus Kjerrman har tillsammans med konsthistoriker Marianne Barbusse stått för utställingens tillrättaläggelse.
Deltagare
Kerstin Bergendal, Ole Broager, Henning Christiansen, Vibeke Glarbo, Frans Jacobi, Lone Høyer Hansen, Kirsten Justesen, Clay Ketter, Pontus Kjerrman, Jørgen Carlo Larsen, Christian Lemmerz, Kirsten Lockenwitz, Peter Louis-Jensen, Inge Mahn, Mogens Otto Nielsen, Bjørn Nørgaard, Kirsten Ortwed, Jesper Rasmussen, Morten Stræde, Elisabeth Toubro og Richard Winther.
Katalog
Udställningens katalog, som genem fotografier af Bent Ryberg dokumenterer utställingens verk “in situ”, kostar 125 kr och kan beställas från:
Charlottenborg Udstillingsbygning
Nyhavn 2
DK-1051 København K
Telefon: +45 33 13 40 22
Telefax: +46 33 14 25 70
E-post: charlottenborg@inet.uni2.dk
Recension
Journalisten Britte Montigny skrev om utställningen: Rent och förgängligt
I de kristna kulturerna är vitt ursprunglighetens, renhetens och oskuldens färg – ömtålig och förgänglig. Inte minst många 1900-talskonstnärer har fascinerats av den vita färgen och dess olika symbolvärden. När den rumänske skulptören Constantin Brancusi med utgångspunkt från bl a tidiggrekiska /kykladiska/ gravidoler och fornegyptiska härskarsymboler gjorde formreduceringar för att finna en urform, en slags gemensam nämnare, fann han inte bara det berömda ägget utan också äggets (marmor)vita färg. När den ryske suprematisten Kasimir Malevitj vid ungefär samma tidpunkt, dvs tidigt 1900-tal, på motsvarande sätt i måleriet sökte sig “bakåt” genom former och färger, mynnade hans sökande ut i den berömda målningen “Vit kvadrat på vit botten”. Så blev vitt alla färgers källa. Det var därifrån de kom och det var dit de återvände.
“Vitt” står också i fokus för Charlottenborgs stora, fascinerande och ytterst sevärda försommarutställning. Bakom idéen står den svenske skulptören Pontus Kjerrman, sedan 12 år tillbaka lektor vid Charlottenborgs stuckatöravdelning. Idéen måste närmast beskrivas som en snilleblixt, avlad av ekonomiskt nödtvång -det är ebb i Charlottenborgs utställningskassa- och närd av viljan att fånga upp den vita tråden i framför allt 1900-talskonsten.
Utställningen är skapad på platsen. Precis som renheten och oskulden är utställningen förgänglig – förutbestämd att rivas ner och förintas när den är över den 4 juli. I visst samarbete med Bjørn Nørgaard fick Pontus Kjerrman gehör för sina idéer och 21 konstnärer (inklusive Nørgaard och Kjerrman) bjöds in att med hjälp av de obegränsade mängder papper, gips och trä som Charlottenborg ställt till konstnärernas fria förfogande skapa konst -skulpturer och installationer- på temat “Hvid” och samtidigt illustrera gipsens/stuckens roll som konstnärligt medium. Sagt och gjort. Under en knapp vecka fylldes Charlottenborgs stora salar av ekande hammarslag och täta moln av rykande gipsdamm och konstnärerna såg efterhand ut som alltmer självklara delar av själva utställningen.
Det var inte bara Charlottenborgs ekonomiskt sinnade ledning som blev förtjust över Kjerrmans idé. De inbjudna konstnärerna som förutom Bjørn Nørgaard räknar så tunga namn som Henning Christiansen, Christian Lemmerz, Kirsten Ortwed, Elisabeth Toubro, Frans Jacobi -övriga inte heller att förglömma- har gripit sig verket an med en entusiasm och skaparglädje som genomsyrar hela utställningen. De har helt enkelt haft roligt och av det krampaktiga skapartvång, som tyvärr sätter sin prägel på så mycket av dagens unga konst, märks överhuvudtaget ingenting. Belysande i sammanhanget är Elisabeth Toubros skulpturala installation i entréhallen. För mig brukar hennes skulpturer i obehandlat trä, gjuten, ofärgad plastmassa och kryptiskt arrangerade bokstäver framstå som oftast förvirrande överarbetade och snårigt otillgängliga (som om obegripligheten vore ett konstnärligt självändamål) men den här verket är “rakt”, till synes framsprunget direkt ur inspirationens glädjekälla. Konstruerat av stora, enkla tuber eller rör som trätts över varandra och genombrutits av hålformer som får mig att tänka på moln, tycks det illustrera en form av oändlighet där dimensionerna avlöser varandra.
Om Elisabeth Toubros installtion leder tankarna till oändligheten har Kirsten Ortweds installation en naturlyrisk anknytning. I hårt stiliserad form “flyter” jättelika näckrosblad (av gips naturligvis) på ett av golven, som därmed förvandlas till en näckrosdamms spegelblanka yta. Med fantasin påkopplad är hela installationen förbluffande suggestiv.
Toubros och Ortweds verk befinner sig utanför tiden och de två konstnärerna har för några korta veckor givit en materiell om än förgänglig form åt fenomen som snarast hör till “varat” dit jag således i detta sammanhang räknar såväl oändligheten som näckrosdammens förtrollning.
Men de flesta av de utställande konstnärerna vistas i tiden, i nuet och konstverkens förutbestämda undergång har inte lockat till flyktiga fantasier. Det mest närliggande och oftast återkommande temat är krigshelvetet på Balkan, vilket visar sig ha många infallsvinklar.
I utställningsbyggnadens övre hall har Bjørn Nørgaard konstruerat ett gjutet, avsiktligt slarvigt skjul. Som vanligt går denne primus motor i dansk 1900-talskonst rakt på målet, rakt in i människans primitiva behov och/eller drifter. Ett hem. Eller något som kan kallas ett hem. Som kan ge en illusion av skydd och trygghet. På näthinnan passerar TV-bildernas ändlösa lämmeltåg av hemlösa flyktningar…
Peter Louis-Jensen är mindre direkt och mer ironisk i sin skulpturala installation “Tre pagoder. Min autodafé” – en trosbekännelse som under inkvisitionens dagar mycket riktigt skulle ha givit upphovsmannen en plats på bålet. Men installationen handlar inte bara om något i tiden och rummet långt borta. Den erinrar också om den religiösa och etniska intoleransens alltid aktuella roll som utlösare av våld och krig. Mer närliggande men ändå tidmässigt övergripande är Inge Manns installation. I en av de mycket stora salarna har hon byggt upp en belägringsarsenal, som med barrikader av sand(eg.gips)säckar, spjut och enorma katapulter laddade med jättelika klotrunda projektiler visserligen mer associerar till medeltida än till nutida krigsteknik men som också påminner om att krig tycks vara en ofrånkomlig del av mänsklighetens historia. I ett angränsande rum har Frans Jacobi hängt våder av papper. Perforerat av stora droppformer -tårar- sträcker det sig från golv till tak, över fönster och väggöppningar. “Förhandling.(Stoppa kriget)” heter installationen. En bänk/förhandlingsbord är uppställd mitt i rummet. Där kan man sitta och genom ridåer av tårar se på världen utanför. Alldeles oberörda av krigets och de nattliga bombardemangens fasor reser sig omkringliggande byggnader som de alltid gjort, belysta av samma sol som också lyser in genom tårarna. Det skulle ha kunnat bli patetiskt. Men hela installationen är surrealistiskt monumental à la Magritte och framstår som ett både stramt och känsligt monument över människans grymhet och smärta. Henning Christiansen är mer rakt på sak men också mer subtil. Till diskret musikackompanjemang riktas besökarens uppmärksamhet på Kosovo med namnet skrivet i skuggrått på den vita väggen för att inga missförstånd ska vara möjliga. På en hög, kantställd skiva som diagonalt skär genom rummet och delar det i två “kulturblock” är en krokig och vindlande livslinje/Kosovogräns tecknad. Här bringas livet till ett slut. Linjen/gränsen mynnar ut i ett ingenting, försvinner in i vitheten. Kvar blir ett par enkla minnesstenar. Innehållsmässig tangerar Christiansen rent existensiella frågeställningar och illustrerar han förloppet födelse-liv-död. Vad gäller utförandet går han tillbaka till Malevitj och låter vita geometriska former spela mot vita väggar som en tredimensionell upplaga av “Vit kvadrat på vit botten”. Det vita är “intighet” men också ett urtillstånd där början och slut, födelse och död möts.
För att komma till Henning Christiansens installation måste man passera Pontus Kjerrmans “Portal” -ett stycke komprimerad arkitekturhistoria som bär med sig ekon från såväl fornegyptiska tempelpyloner som till medeltidens/renässansens fasader med skulptursmyckade nischer, manierismens icke-konstruktiva arkitektur och vår egen tids postmoderna eklekticism. Kjerrman är, som nämnts, specialist på att arbeta med stuckgjutning och med en bred kunskap om den globala arkitekturhistorien har han med små medel skapat en kulturhistorisk passage som leder besökarna genom årtusenden och århundradenoch vidare ut i dagens Kosovo med förlängning in i icke-varats vita tomhet och jungfrulighet.
Med “Hvid” har Charlottenborg, Pontus Kjerrman och övriga deltagande konstnärer övertygande visat att det med en relativt blygsam budget går att skapa en vital, engagerad, traditionsmedveten och nutidsorienterad utställning.
Ett lejonhuvud som sprutar vatten i Høngs branddamm, på danska “gadekær”, som per tradition har varit centrum i de flesta danska mindre byar. Branddammen ligger framför tingshuset som byggdes 1838 av den danska arkitekten C. F. Hansen för Løve härad som Høng är en del av. På danska heter lejon “løve” och lejonet finns på Høngs stadsvapen.
Lejonhuvudet är utfört i förgylld brons och stod färdigt hösten 1999.
