Pontus Kjerrman exhibits at Galleri Brantebjerg, Nakke, not far from Nykøbing, 7/6-97 – 10/7 97. This is what ehe wrote for the exhibition:
In the beginning, the function of the myth was to make the real world understandable; to me this is still true. The pictures of animals I make are ideal ones, pictures of human conditions. They derive from very private experiences, in fact so private that they become universal. The beings in the fables aren not moralizing, but they intervene in, and make their own tale.
For the exhibition at Galleri Brantebjerg I will show fablebeings who resamble humans by emphasizing how much all humans remind of each other. On the other hand, in the group “Skepsis and Hysteria”, the beings are nor humans or animals, but charachters or symbols of qualities. (..)
In several figures, I work with making the relation between the figure and the base a part of the tale.”
Kultursommar är en återkommande sommarutställning som flyttar mellan Eksjö(2/6 – 2/7), Vetlanda(6/7 – 6/8) och Tranås(12/8 – 10/9) under sommaren. Den visar i huvudsak samtida konst som inte alltid tilltalar med sin skönhet men som väcker tankar och känslor.
Pontus Kjerrman ställde här ut en skulpturgrupp i gips: Häst och katt möter två havsväsen, den förtvivlade och försmådde.
Övriga deltagare på Kultursommar -95 var:
- Bianca Maria Barmen
- Sunniva McAlinden
- Anders Olsson
- Anette Harboe Flensburg
- Anna Kristensen
- Trinde Lindheim
Fabeldjursfigur gjuten i konst-sten och placerad på murad bänk i en av skolans korridorer
Utsmyckningen Herdinnan och Sotaren finns i Odense, sagoberättaren H.C. Andersens stad. Det fanns redan tidigare ett antal utsmyckningar som behandlade teman från Andersens sagor och i början av 1994 påbörjades arbetet med att skapa en ny dylik utsmyckning. Att de valde Pontus Kjerrman för detta uppdrag kan synas förståeligt; hans stil lämpar sig bra för just sagomotiv. Han gavs tämligen fria händer vad gällde motivet; styrelsen som beslutade i frågan hade som enda krav att man skulle kunna känna igen sagan. Efter en del funderande valde han att behandla just Herdinnan och Sotaren, som handlar om två porslinsfigurer som blir förälskade och reser ut i världen sedan Herdinnans förmyndare, Den Gamle Kinesen, ramlat av ett bord och gått i stycken.
Allt eftersom arbetet framskred tog den form av en 5,5 meter hög pelare med herdinnan och sotaren längst upp och kinesen och getabocken längre ned. Sotaren, längst upp på pelaren som samtidigt utgör skorstenen, håller om och lyfter upp herdinnan som sträcker ut sina händer. Ingen av dem har några kläder på sig, men de är samtidigt inte nakna. Pontus Kjerrman säger:
“Figurerne er hverken påklædt eller helt nøgne, dette dels for at undgå forstyrrende detaljer, dels er det min tanke at de i det precise øjeblik oplever sig selve helt blottede overfor den store verden udenfor deres vante trygge sfære.”
Till skillnad från de figurer som Kjerrman oftast gör är dessa helt mänskliga, de har inte ett enda drag av djur i sig. Det är inte ofta detta förekommer, men när så sker är det oftast i kombination med djur/människa-figurer. På så sätt framstår de mänskliga som lika sagolika som de övriga.
Kinesen är en stel, majestätisk figur i brons som förefaller att inte ha något annat än ansikte. Å andra sidan är ansiktet det avgjort viktigaste i sagan. Det är ju det rörliga huvudet som är kinesens makt, det är med det som han kan lova bort herdinnan till getabocken. Ansiktet utstrålar även en majestätisk uppsyn som nästan närmar sig det gudomliga – så var ju också de gamla kineserna högt uppsatta.
Getabocksöverundergeneralkrigskommendanten står på andra sidan om sockeln sett från kinesen och precis som getabocken i sagan är utsnidad i träskåpet är getabocken i skulpturen uthuggen ur sockeln.
Verket är placerat i en korsning mellan såväl bilgata som gågata och får en att lyfta blicken. I Morgenposten, en fynsk dagstidning står:
Nærmest manisk inspirerer skulpturen de forbipasserende til at kikke opad, og derved dukker nye visuelle oplevelser op. Mange aner med garanti ikke, hvordan facaderne ser ud over butikshøjde…
Herdinnan och sotaren invigdes den 17 juni 1995. Själva avslöjningen utfördes av en pojke och en flicka som utklädda till herdinnan och sotaren spelade en scen ur sagan i en lyftkorg.
Det nya konstverket gav självfallet upphov till en del kommentarer. Här följer några, även dessa hämtade ur Morgenposten.
- Den er utraditionel, iøjnefaldende og flot. Placeringen er ideel, men jeg savner skorstensfejerens høje hat.
- Figurerne kan jeg godt li’, men det er synd at sætte den op på en piedestal. Soklen er helt malplaceret, og det er slet ikke plan over placeringen i gadebilledet. Skulpturen skal bare ikke stå der, fordi den kræver mere luft omkring sig. Den skal ses på avstand.
- Det er et utroligt flot kunstværk. Modene kunst bygget klassisk op, og materialemæssigt står det meget fint i det karakteristiske bybillede.
- Her er den markante kunst midt i byen, vi har ventet på. Skulpturen er anderledes og placeringen genialt set af Jørgen Boe (stadsplanchef). Kunsten plejer at være i øjenhøjde eller nede ved jorden. Den høje skulptur tvinger os til ad se opad, og så får vi øje på den smukke ejendom, som vi ellers ikke ville have lagt mærke til.
Vill du läsa sagan? Titta hit!